Srebrenica folkmordet

År 1995 hade den lilla gruvstaden Srebrenica, i östra Bosnien och Hercegovina, redan uthärdat tre fruktansvärda år av belägring under Bosnienkriget. 

Före kriget bestod 73 % av stadens befolkning av bosniaker och 25 % av bosnienserber. Men i takt med att kriget fortskred – och efter etniska rensningskampanjer som Republika Srpska genomförde under 1992 och 1993 – flydde allt fler bosniakiska civila från östra Bosnien till Srebrenica, i hopp om skydd i vad FN hade utsett till ett så kallat ”säkert område”.  Srebrenicas befolkning svällde från 9 000 till omkring 70 000 människor. 

År 1993 besökte general Phillipe Morillon från FN staden Srebrenica. Efter att ha bevittnat de fruktansvärda förhållandena – och efter att den desperata befolkningen hindrat honom från att lämna – förklarade Morillon inför de samlade bosniakerna: 
”Ni står nu under skydd av FN-styrkorna. Jag kommer aldrig att överge er.” 

Men FN:s fredsbevarande styrkor i området lyckades inte avskräcka Republika Srpska från att vilja ta Srebrenica, som de ansåg vara strategiskt viktig för sina militära operationer. 

I mars 1995 beordrade bosnienserbernas politiska ledare, Radovan Karadžić, sina styrkor att ”skapa en outhärdlig situation av total osäkerhet, utan hopp om fortsatt överlevnad eller liv för invånarna i Srebrenica.” Serbiska trupper belägrade staden och hindrade mat och vatten från att komma in under flera månader. Förnödenheterna tog slut. Människor började dö av svält. 

Sedan gick de serbiska styrkorna till anfall. 

Från den 6 juli 1995 intensifierade serbiska styrkor sin belägring. Granatbeskjutningarna fortsatte i flera dagar, vilket skapade panik bland invånarna och tvingade tiotusentals att fly till den närliggande staden Potočari, där en FN-bas låg. Vissa FN-soldater togs som gisslan, medan de serbiska styrkorna krävde att de bosniakiska soldaterna skulle lämna över sina vapen i utbyte mot löfte om säkerhet. 

11 Juli 

Den 11 juli gick den bosnienserbiske militärledaren Ratko Mladić in i Srebrenica och yttrade i ett uttalande, inspelat på film av en serbisk journalist: 

”Vi ger denna stad till det serbiska folket. Tiden har kommit för att hämnas på muslimerna.” 

Vid det här laget hade upp till 25 000 bosniakiska civila samlats kring FNbasen i Potočari, alla desperata att nå säkerhet. Förhållandena var fruktansvärda – det fanns nästan ingen mat eller vatten, och ingen lindring från den kvävande julivärmen. 

Serbiska soldater började blanda sig med folkmassan, vilket ökade paniken. I senare vittnesmål beskrev FNsoldaterna situationen som ”kaotisk”, med vittnen som berättade hur serbiska soldater terroriserade bosniakiska civila. 

När natten föll fortsatte skräcken. Soldater plockade slumpmässigt ut människor ur folkmassan. Vissa kom tillbaka – andra sågs aldrig mer. Under hela natten våldtogs kvinnor och flickor, och tiotals män och pojkar mördades. 

Samma natt flydde en stor grupp på omkring 10 000 bosniakiska män och pojkar genom skogarna runt Srebrenica i ett desperat försök att nå friheten i staden Tuzla – mer än 10 mil bort. 

Soldater förföljde och tillfångatog tusentals av dessa män – vissa dödades i skogen, andra fördes med tvång till andra platser. I vissa fall tvingade soldater fäder att ropa på sina söner, fullt medvetna om att barnet skulle sväva i livsfara om dem kom ut ur skogen. 

12 – 13 Juli  

Den 12 juli började bussarna att anlända. 
Medan FN-soldater såg på, började soldater separera kvinnor, flickor och pojkar under 12 år från de andra och tvingade dem ombord på bussar. 

Bussarna beskrevs som överbefolkade och outhärdligt heta. De ombord hade ingen aning om vart de skulle föras. 

Under de följande två dagarna skickades över 20 000 kvinnor och barn till bosniak-kontrollerat territorium, och anlände så småningom till Tuzla, där ett flyktingläger hade upprättats. 

De som blev kvar – män och pojkar mellan 12 och 77 år, som ansågs vara i stridbar ålder fördes bort för så kallade ”förhör”. 

Vissa avrättades direkt på platsen. De flesta tvingades ombord på bussar och transporterades till koncentrationsläger. 

Vid slutet av 13 juli fanns det nästan inga män eller pojkar kvar. Och bara några dagar senare rapporterade FNsoldater att inga bosniaker alls återstod i staden Srebrenica. 

14 Juli  

I vad som skulle bli den största massakern på europeisk mark sedan Förintelsen, började soldaterna sina massavrättningar av männen som hölls fångna i Bratunac. 

Tusentals mördades. vissa enskilt, andra i grupper. Deras kroppar sköts ner i massgravar med hjälp av bulldozers, nära platserna där de dödades. Det finns fruktansvärda vittnesmål om att vissa begraves levande, och kvarlevor som senare återfunnits visar tydliga tecken på tortyr. 

Månader efter massakern försökte soldaterna dölja sina brott genom att sprida kvarlevorna över flera olika massgravar. Enligt Srebrenica Memorial Centre har kvarlevor från de som mördades i Srebrenica hittills hittats i 94 massgravar över östra Bosnien. 

I ett rättsfall som tog 24 år att slutföra slog Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) fast att massmorden i Srebrenica utan rimligt tvivel utgjorde ett folkmord. Rättegången, som pågick från 1993 till 2017, resulterade i att 161 personer åtalades för sin delaktighet i folkmordet. 

Fram tills idag vet vi att 8 372 bosniakiska män och pojkar avrättades mellan 13 och 19 juli 1995. Det uppskattas att över 1 000 fortfarande är saknade.