Bosnienkriget

År 1980 dog Tito, ledaren för den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. 

Sedan 1943 hade Tito upprätthållit stabilitet mellan de sex delrepublikerna i Jugoslavien och sågs som en enande kraft för landet. Men efter hans död började federationen att falla isär. 
Den tidigare Socialistiska federativa republiken Jugoslavien bestod av territorierna Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Makedonien, Serbien och Montenegro. 

Under det följande decenniet ökade nationalismen, och många länder och etniska grupper ville bryta sig loss och bli självständiga. 
Samtidigt skedde stora förändringar i Serbien, där Slobodan Milošević kom till makten – först som Serbiens president och senare som Jugoslaviens. Miloševićs inflytande sträckte sig över hela Jugoslavien, där han omformade medier och säkerhetsstrukturer för att stödja serbiska nationalister i Serbien, Kroatien och Bosnien. 

I slutet av 1980-talet började oberoende politiska partier dyka upp i Jugoslavien och det etnonationalistiska tänkandet fortsatte att växa. I början av 1990 hölls flerpartival i Slovenien och Kroatien. Dessa val vanns med bred marginal av självständighetsivrande partier, vilket ledde till att båda länderna förklarade sig självständiga och anses vara början på de jugoslaviska krigen. 

Först kom Tio-dagarskriget, där Slovenien bröt sig loss. Därefter följde Kroatiska självständighetskriget, där tusentals människor dödades innan en FN-övervakad vapenvila trädde i kraft 1992. 

Nästa på tur var Bosnien och Hercegovina, som också ville bli självständigt. Varje jugoslavisk delrepublik bestod av flera etniska grupper, men kanske var Bosnien och Hercegovina den mest mångkulturella – bestående av serber (ortodoxa kristna), kroater (katoliker) och bosniaker (muslimer). 

En folkomröstning om självständighet hölls i februari 1992, där en överväldigande majoritet röstade för att lämna Jugoslavien. Bosnienserberna bojkottade omröstningen i ett försök att stoppa självständigheten, men landet förklarade sig självständigt den 1 mars 1992 och erkändes av FN i april samma år. 

Efter erkännandet inledde delar av den jugoslaviska armén tillsammans med den serbiska ledningen i Bosnien – under namnet Armén för Republika Srpska (VRS) – en militär offensiv mot bosniaker och kroater över hela landet. 

I april 1992 var nästan hela Bosnien och Hercegovina indraget i krig.  Huvudstaden Sarajevo blev ett tidigt mål. Från och med maj 1992 omringade bosnienserbiska styrkor under befäl av Ratko Mladić staden, vilket ledde till en fyra år lång belägring.  Mladić och hans styrkor utnyttjade höjderna runt Sarajevo för att omringa staden och sprida skräck bland civilbefolkningen, med dagliga granatattacker och prickskyttar som sköt på allt som rörde sig inom stadens gränser. 

Bara en månad efter krigsutbrottet började Islamic Relief sitt arbete i landet, där man delade ut mat, kläder, vatten och ved – även i det belägrade Sarajevo. Inom några månader startade vi vårt fadderskapsprogram för föräldralösa barn, som än idag hjälper utsatta barn och deras familjer.  Under hela konflikten stod vi vid bosniernas sida, vilket gjorde oss till en av få internationella organisationer som var verksamma under hela kriget. 

Belägringen av Sarajevo krävde över 11 000 människoliv, och nästan hela staden – inklusive dess kulturella och religiösa landmärken – skadades svårt eller förstördes helt. 

År 1993 utbröt även strider mellan kroatiska och bosniakiska styrkor, trots att båda grupperna utsattes för serbiska attacker. Detta blev en del av det som kallades för etnisk rensning – den avsiktliga och våldsamma fördrivningen, förflyttningen eller dödandet av människor från en viss etnisk eller religiös grupp i ett område. 

I takt med att kriget fördjupades och listan över övergrepp växte, var det internationella samfundets reaktion långsam. Krigstaktiken från alla sidor förblev brutal, men VRS (bosnienserbiska armén) blev särskilt ökända för sin grymhet.  Tortyr, våldtäkter och den utbredda användningen av koncentrationsläger väckte stor vrede hos det internationella samfundet. 

Fredsförsöken misslyckades gång på gång, samtidigt som serberna stärkte sitt grepp om landet och kontrollerade över 70 procent av Bosnien och Hercegovina år 1994. 

Det var först när fasorna i Srebrenica avslöjades för omvärlden som det internationella samfundet agerade för att få ett slut på kriget i Bosnien. Den globala vreden över att sådana övergrepp inte hade förhindrats ledde till att FN och NATO genomförde flyganfall mot VRS-styrkorna, vilket till slut pressade den bosnienserbiska ledningen till fredssamtal. 

Daytonavtalet undertecknades i slutet av 1995 – men inte förrän över 2 miljoner människor hade tvingats på flykt och mer än 100 000 civila hade dödats.