900 18 19Den 29 november 2024 markerar den internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket. För andra året i rad uppmärksammar vi denna dag medan det palestinska folket i Gaza uthärdar ofattbara svårigheter såsom massakrer, fördrivning och svält. Som palestinier känner jag en djup besvikelse över det internationella samfundet, som trots sitt engagemang för hållbara utvecklingsmål fortsätter att fatta beslut utan någon meningsfull implementering.
Trots min besvikelse på det internationella samfundet känner jag en djup tacksamhet gentemot de individer och ledare runt om i världen som vågar stå upp för rättvisa, oavsett pris. Det är dessa människor som investerar sin tid, sina resurser och sin kraft för att motverka orättvisor och stödja världens mest sårbara samhällen, även om det bara sker genom ordens styrka.
Var och en av oss palestinier bär på personliga berättelser om lidande och berövande av rättigheter som enligt internationell rätt ska garanteras alla människor. Jag frågar mig ofta: för vem är dessa rättigheter egentligen garanterade, om vi och så många andra förtryckta samhällen gång på gång förnekas dem?
En tillbakablick
När jag blickar tillbaka på vår älskade stad Gaza för ett år sedan, var den, trots att den av vissa kallas världens största utomhusfängelse, en fristad för oss. Jag kan inte glömma olivträden, fredens symboler och en viktig näringskälla för de flesta palestinier. För andra året i rad har de inte skördats några oliver. Men det är inte bara oliverna som lämnats oplockade; barn som överlevt våld har förlorat två skolår. Vi har inte bara förlorat levande träd utan också många av våra nära och kära, våra minnen och vårt hopp om en rättvisare värld.
Denna reflektion tar mig tillbaka till 2005, till den berömda bilden av Mahfouza Odeh, en 75-årig kvinna som kramar det sista trädet på sin olivodling innan det förstördes av Israel. Den kramen symboliserade den ömsesidiga kärleken mellan Mahfouza och hennes träd, en kärlek jag önskar att jag hade kunnat uppleva med något av mina egna olivträd. Dessa känslor delas av oss alla som känner en djup koppling till dessa urgamla träd, som inte bara är en del av vår kultur och vårt arv, utan också vår överlevnad och identitet.
Att uthärda svårigheter
Mina tankar går sedan till en gripande artikel av Sara Roy från 2015, där en tjänsteman beskrev en strategi för Gaza som “Ingen utveckling, inget välstånd, ingen humanitär kris.” Denna fras sammanfattar de årtionden av svårigheter som Gazaborna har uthärdat under den israeliska blockaden. Under skenet av “ingen humanitär kris” har patienter dött på grund av brist på medicin och oförmåga att resa för behandling utanför Gaza. “Inget välstånd” innebär att varje gång vår situation ser ut att förbättras, möts vi snart av bakslag som för oss tillbaka till ruta ett. “Ingen utveckling” innebär påtvingade restriktioner, blockader och inskränkningar av fri rörlighet, vilket effektivt har kopplat bort oss från vår naturliga förbindelse med Västbanken.
Allt detta, trots att det kan beskrivas som en utdragen kris, betraktades som “ingen humanitär kris” eftersom de inte nådde rubrikerna och därmed inte väckte tillräcklig internationell uppmärksamhet.
Det oskiljbara bandet till vår mark
Förra året, mitt under fördrivningen, stod de överlevande olivträden fulla av oliver och väntade på att bli plockade och pressade till olja. De gav till och med skydd åt många människor som sökte tillflykt under deras långa grenar. Vi har ett djupt band till dessa träd och den mark de växer på. De är en integrerad del av vårt arv, vår mat och till och med våra ordspråk – ett arv som har ackumulerats genom århundraden av samhörighet. Som den palestinske poeten Mahmoud Darwish sa: “Här förblir vi, så länge timjan och oliver förblir.”
Jag kan inte glömma att olivträden gav oss trä och löv som bränsle för uppvärmning och matlagning när det inte fanns något annat bränsle under kriget mot Gaza. Vi fortsätter att ta, och de fortsätter att ge. Till och med deras utsträckta grenar erbjöd oss skydd när vi inte hade någon annan tillflykt. Dessa träd, som uthärdar trots allt, är inte bara en del av vår överlevnad utan också ett symboliskt vittnesmål om vår uthållighet och vårt band till vår jord.
Ekot från Västbanken
De uppryckta, brända eller sönderslitna träden i Gaza påminner mig om situationen i Västbanken, där olivträd regelbundet har attackerats, bränts, huggits och förstörts av ockupationsmakten, ofta precis innan skörden. Detta är en sedvänja som pågått i många år, långt innan oktober 2023, och som fortsätter att beröva palestinierna deras livskällor och band till sitt arv.
Det är inte bara olivträd och deras ägare som lider i Västbanken. Barn utsätts för många faror på väg till skolan. Gravida kvinnor har fött vid vägspärrar. Invånare i Jerusalem tvingas lämna sina hem, bara för att se nya invånare flytta in i deras ställe.
Även FN-organ och internationella biståndsorganisationer som tillhandahåller humanitärt stöd till palestinier, som UNRWA, har stött på stora utmaningar, trots att de följer de högsta standarderna för transparens och ansvar. Om sådana globalt övervakade organisationer möter hinder, vilket öde väntar då mindre skyddade, mer utsatta humanitära arbetare, organisationer och individer?
En berättelse som fortsätter
Detta är inte ett avslut, för vår berättelse fortsätter. Det är på tiden att liv slutar gå förlorade och att vi slutar slösa tid på att försöka förändra det som verkar oföränderliga. De typer av olivträd och de människor som är bundna till dem kan bara leva och blomstra på denna mark. Andra typer av träd, som inte hör hemma här, kan endast växa där de naturligt hör hemma. Som Mahmoud Darwish så vackert uttryckte det, är vår existens lika djupt rotad i denna mark som olivträdet.
På denna internationella solidaritetsdag låt oss minnas det palestinska folkets uthållighet och de århundraden gamla olivträd som står som symboler för vår motståndskraft. Vi uppmanar det internationella samfundet att inte bara stå med oss i ord, utan också genom handlingar som skapar meningsfull förändring och rättvisa.
