Blogginlägg: ”Mina barn, mina älskade, jag är så ledsen.”

Medan Israel beordrar mer än 1 miljon människor att evakuera norra Gaza i en aldrig tidigare skådad upptrappning. Beskriver en Islamic Relief-arbetare sina erfarenheter i sin sista blogg, medan resurserna sinar och internet snart stängs av.

Varje dag i Gaza börjar nu med artilleriljud. Krigsfartyg till havs anfaller stranden och omgivande områden, medan östra och norra delen av Gazaremsan angrips från land. Ibland sker flera anfall samtidigt och vi hör fyra eller enorma smällar i rad.

Idag kunde jag höra fågelkvitter vid sidan av artilleriljuden och jag tänkte på hur liv och död ofta verkar gå hand i hand i mitt land.

Vi började sova i mitten av huset – en något säkrare plats bort från fönstren. Under de första dagarna av upptrappningen brukade barnen vakna rädda, så nu sover vi alla tillsammans; jag, min fru, mina barn och katten, om den inte gömmer sig.

Ibland vaknar jag, tittar på mina barn som sover fridfullt och tänker: ”förlåt, mina älskade, att ni måste växa upp på den här platsen. Det är en orättvis värld.

Vi har börjat fundera på hur vi ska säkra de viktiga sakerna: vatten och elektricitet. Vatten levereras normalt till husen med tankbilar som pumpar upp det till tankarna på våra tak. Men nu kan tankbilarna inte ta sig till källan i utkanten av staden för att fylla på med vatten. Bombningarna tar inte slut, det är bara för farligt. Det enda vatten som finns just nu är vatten i flaska. I vanliga fall är det redan dyrt att köpa vatten, men idag har priset fördubblats.

För el har jag ett batteri i huset som är kopplat till LED-lampor. Det är ett system som vi redan använder i Gaza, där vi har varit tvungna att anpassa oss till frekventa elavbrott. Men nu kan vi inte ladda batterierna. Våra telefoner och portabla laddare kommer snart bli tomma. Vi kommer att vara isolerade från världen. Varje kvarter har en reservgenerator, men eftersom bränsle håller på att ta slut har vi snart inga fungerande generatorer heller.

Det här kan vara min sista blogg: Jag hörde att internet snart kommer att stängas av.

4S2A3289

Jag är rädd att människor kommer att svälta här

Jag kan inte se något ljus i slutet av tunneln just nu, det ser faktiskt väldigt mörkt ut. Humanitärt bistånd tillåts inte föras in i Gaza och människor kommer att börja svälta. Vår hälsosektor är redan överansträngd och i förfall. Varje minut och varje dag är en strid för att ta hand om det omfattande antalet avlidna och skadade.

Idag sa hälsoministeriet att de börjar få slut på medicinsk utrustning och att de inte har tillräckligt med intensivvårdsbäddar eller utrustning. Skadade människor lämnas i sjukhuskorridorer eftersom det helt enkelt inte finns någon annanstans att lägga dem.

Tvångsförflyttningar håller också på att bli ett stort problem. Jag bor nära några av FN:s flyktingförläggningar och jag kan se hur grannskapet fylls med människor. De kommer i bilar fulla med kläder, madrasser och andra tillhörigheter. Gatan brukade vara ett lugnt område. Nu kommer människor från hela Gazaremsan för att söka hjälp.  

Jag bevittnar vattenkrisen bland dessa människor, och många av dem bär runt på tomma stora flaskor i hopp om att hitta vatten. På nätterna hör jag högljudda röster när diskussioner blossar upp kring de allt mer begränsade resurserna. 

 

Ett inspelat meddelande beordrade oss att evakuera söderut 

Vid midnatt ringde min telefon. Det var ett nummer jag inte kände igen, och när jag svarade beordrade ett inspelat meddelande alla invånare i centrala och norra Gaza att evakuera till den södra halvan av Gazaremsan. Det är ungefär en miljon palestinier som tvingas fly från sina hem.  

Jag förberedde mig snabbt på morgonen och började röra mig söderut. Det var hundratals människor som gick och bar på sina tillhörigheter. Ingen visste vart de skulle ta vägen eller vad de skulle göra, än mindre vad de kommande timmarna skulle föra med sig. 

Dussintals bilar rörde sig som en husvagn, alla fulla med passagerare och deras tillhörigheter. När jag körde såg jag skadade och rivna byggnader, bråte överallt på vägarna och enorma kratrar som var cirka 4 meter djupa från bomberna. Jag var livrädd för att mer skulle falla ner medan jag körde. 

 

Gaza: som scener ur en skräckfilm 

Scenerna från vägen var som en skräckfilm eller ett landskap från en dystopisk roman där världen hade gått under och bara förstörelse återstod.  

Vi kom fram till mina föräldrars hus och började lasta ur våra saker. Plötsligt ringde min frus föräldrar och berättade att de var på flykt söderut och behövde hjälp med att hitta någonstans att bo. Det fanns redan cirka 30 personer i mina föräldrars hus, vi fick inte plats med fler. 

Jag började ringa alla jag kunde för att kolla om de hade en tom lägenhet, ett garage eller ett förråd som kunde användas som härbärge, men alla sa att de inte hade plats. Andra från norr hade redan anlänt och tagit alla tillgängliga platser för skydd.   

Till slut hittade vi en förskola i närheten som vi kunde använda som skydd. Den är tom eftersom det är för farligt för barn att gå till skolan just nu. 

 

0U2A3880

 

Vi vet inte hur vi ska hitta mat och vatten 

Alhamdulillah, vi lyckades ordna en plats med tak över huvudet åt mina svärföräldrar. Men vi kämpar fortfarande för att hitta ordentlig vattenförsörjning och elektricitet. De kan inte tvätta sig för att utföra sina böner. Min svärfar har aldrig missat en bön i moskén. Nu måste han utföra ”tayammum” [rituell tvagning utan vatten] innan han ber hemma. 

Ingen av oss har tillräckligt med mat och vi vet inte heller hur vi kan hitta någon.  

I staden där vi befinner oss nu i söder har befolkningen fördubblats under en enda natt, medan dess resurser fortfarande är desamma. Vi kämpar för att hitta ordentlig vattenförsörjning och elektricitet. En man i grannskapet berättade för mig att de har skaffat en generator för att pumpa vatten från en närliggande brunn, men att de inte kan hitta något bränsle. 

Jag har knappt kraft kvar att skriva, varje ord kräver min sista energi. Känslorna jag går bärandes på är överväldigande. Jag vet inte om det här är slutet på vår resa. Jag är rädd att vi kommer tvingas förflytta oss igen. I Gaza lever människor som fortfarande är flyktingar från den stora fördrivningen 1948, och nu, år 2023, finns risken att vi också blir flyktingar som måste fly i sökandet efter säkerhet. 

 

***Denna blogg är anonymiserad för att skydda vår kollegas säkerhet. 

Redaktörens anmärkning: Denna blogg skickades in mitt i en snabbt föränderlig situation på plats, och sedan dess har situationen fortsatt att försämras. Informationen var korrekt vid tiden för publiceringen på eftermiddagen den 13 oktober. 

Rapportera oegentligheter

För att säkerställa att Islamic Relief är en trygg och säker organisation för människor som vi möter har vi en policy mot oegentligheter.