Under det senaste året har vår kollega i Gaza skickat in minst 50 bloggar som beskriver hans upplevelser under bombningarna. Även om bloggarna har anonymiserats av säkerhetsskäl har de gett en djupt personlig inblick inte bara i hans familjs dagliga liv, utan också i hans mörkaste tankar och mest innerliga förhoppningar. Ibland har det varit en lättnad för vår kollega att sätta ord på sina tankar, men ofta har det varit en utmanande och upprörande process.
Vi har varit ödmjuka inför att ta emot och dela dessa regelbundna uppdateringar, och på denna dystra dag tackar vi honom för hans osjälviska hängivenhet att se till att den palestinska erfarenheten inte går förlorad bland rubriker och statistik, oavsett hur meningslösa dessa ansträngningar ibland har verkat för honom. Tackar vi honom från djupet av våra hjärtan.
Ett år efter den tidigare aldrig skådade upptrappningen ser en av Islamic Reliefs hjälparbetare* i Gaza tillbaka med misstro och förtvivlan på allt som han och hans familj har fått utstå och undrar vilken framtid som återstår för Gazas befolkning.
Den första dagen vi träffades, mina kära läsare, var för ett år sedan. Då försökte jag ge er en möjlighet att se vad som händer i Gaza. Under det senaste året har jag vant mig vid att tala med er, det var en tröst för mig att skriva om mina upp- och nedgångar, mina förhoppningar och rädslor, mina drömmar och mardrömmar. Jag trodde aldrig att jag fortfarande skulle skriva dessa krigsdagböcker ett år senare. Jag hoppades verkligen att detta var en milstolpe som vi aldrig skulle nå.
Jag kan fortfarande inte förstå att ett helt år har gått och att situationen fortfarande är oförändrad. Jag hoppades att mina ord skulle leda till någon förändring, men allteftersom tiden gick fann jag mig i att jag bara berättade min historia.
Jag kan i alla fall fortfarande berätta min historia.
Jag är ingen hjälte, jag är precis som ni, kära läsare. En vanlig kille – en far som vill ge det bästa till sin familj, en drömmare som önskar sig en bättre värld. En man som ropar på fred. Jag är bara mig själv.
Det här året har utan tvekan varit det värsta i mitt liv. Jag har alltid tänkt att ett enda år under en hel livstid inte är någon stor sak, men det här året har utmattat mig och min familj bortom alla gränser. Det värsta är att vi gick igenom det här året och höll hoppet vid liv om att krisen skulle ta slut. Vi har följt alla nyheter om eldupphör som galningar och hoppats att det skulle ske. Men efter ett år kan jag fortfarande inte se någon vapenvila i horisonten. Jag känner att det har varit en del av ett psykologiskt krig för att fortsätta ge oss falska förhoppningar.
I juli lovade jag min fru att vi nästa år inte skulle fira hennes födelsedag på det här sättet. Vi ville lämna Gaza för att ge våra barn en bättre chans i livet. Men vi kunde inte. Jag intalade mig själv att nästa stora familjehögtid skulle firas i vårt eget hem. Men vårt hem är borta och våra minnen är borta tillsammans med det.
Detta krig har påverkat oss djupt. Varje andetag gör ont. Varje morgon när jag vaknar och inser att jag fortfarande inte sover i min egen säng gör ont. Varje ögonblick när jag vet att jag inte kan hämta leksaker åt mina barn gör ont. Det har varit ett år av tortyr, hungersnöd, förlust och förödelse. Ett år som inte liknar något annat.
Hem, skolor, moskéer och sjukhus i Gaza – allt är förlorat
Under det senaste året har mitt hus skadats och blivit obeboeligt. Mina två systrar och min bror har alla förlorat sina hem, och nästan alla mina kollegor på Islamic Relief Palestina har förlorat sina hem. Ännu värre är att vissa också har förlorat sina familjemedlemmar. Vårt Islamic Relief-kontor är borta, liksom mina barns skolor, moskén där jag brukade be, sjukhusen där mina barn föddes, restaurangerna som jag gillade, vägen till jobbet, mina kristna grannars kyrka. Vi har förlorat ett land. Vi har förlorat ett hem. Vi har förlorat den tro och övertygelse som har hållit oss vid våra sinnens fulla bruk.
Min son hade en gosedjursapa som han kramade om när han skulle sova. Varje kväll hör jag honom viska till sin mamma att han saknar ”Monkey”, det var så den hette. Min dotter håller på att växa upp utan sina kusiner, utan sina vänner. Platsen där hon brukade spela basket är förstörd. Varje gång hon visar mig foton på sitt lag börjar hon gråta. Hon är så känslig, men jag fortsätter att pusha henne att bli starkare. Den här världen är inte till för känsliga människor som min flicka.
Min mamma kämpar för att hitta medicin mot sin diabetes. Vi kollar alla apotek och alla fältsjukhus, men de säger att de inte kan ge henne det. Israel blockerar hjälpen utan någon som helst risk och världen tittar på.
Vardagliga grymheter, vardagliga förnedringar
Detta år prövade hela vår mänsklighet, och jag antar att de flesta av oss misslyckades. Under de första månaderna av kriget var våra röster högljudda, men sedan började folk vänja sig vid scenerna. Jag minns massakrerna på Baptistsjukhuset, men därefter ägde dussintals massakrer rum, som snart glömdes bort av omvärlden. Jag minns historien om Hind Rajab, hjälplöst instängd i en sönderbombad bil i väntan på ambulanser som inte kunde nå henne. Men därefter har tusentals barn dödats utan att ens nämnas i nyhetsrapporteringen.
Nu, kära läsare, kan vi inte tvätta oss eftersom det inte finns några rengöringsprodukter. Vi kan inte hitta kläder inför den kommande vintern. Vi kan inte hitta papper för att lära våra barn att skriva. Vi kan inte hitta behandlingar för våra sjukdomar. Min vän lider så mycket av en njursten att han knappt kan röra sig, men det finns ingen behandling. Jag har haft influensa de senaste två veckorna och jag kan inte hitta paracetamol. Jag kan inte ens hitta skor.
Mina vänner som bodde i tält dränktes efter det första kraftiga regnet. Familjer satte upp sina tält vid strandlinjen och tidvattnet svepte dem ut i havet. Israel släpper inte in kontanter i Gaza. Vi kan inte betala för bröd, för en hårklippning eller för att fylla på vatten. Våra reservbatterier har för länge sedan tagit slut och Israel tillåter inte att vi skaffar nya.
Ja, kära läsare, i Gaza är det inte bara luftangrepp och bomber som leder till döden. Döden kommer till oss när Israel stänger av strömmen till avloppsreningsverk, avbryter vaccinleveranser, hindrar skadade människor från att lämna Gaza för vård, stänger våra gränser för bistånd, stöder och beväpnar brottslingar och uppmuntrar till konflikt. Israel förstör systematiskt våra liv. Denna medvetna avsikt att förinta palestiniernas liv kan bli slutet för oss.
Lidande familjer i Gaza behöver desperat en vapenvila
Jag har tänkt att när det här kriget är över vill jag använda alla tillgängliga plattformar för att berätta vår historia. Jag ville börja återuppbygga. Jag funderade på lösningar för de avbrutna tjänsterna – vatten, el, utbildning, hälsa – om vi återvände till våra hem. Men jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag ville se ett slut på det här, och jag visste att Allah skulle försörja oss efter det. Jag är en troende, en hängiven sådan, jag kan hantera vad som än kommer.
Nu känner jag att jag har förlorat min tro. Jag har förlorat tron på den här världen. Jag är trött, utmattad och färdig. Det senaste året har tömt all min energi, och jag har inga reservbatterier att ladda mig med. Jag tror att det här kriget dödar oss alla. Det förstör alla chanser för oss att börja om med något slags liv.
Jag tror att min historia kan sluta här. Men om jag överlever och får se ett slut på kriget, är min enda önskan att få åka till någon lugn plats. Någonstans utan lögner, någonstans så isolerat som det bara går. Jag är trött på logik och rationalitet.
Jag är trött på att upprepa mig själv medan ingen lyssnar. Jag är färdig med det här.